Kärlek - Vilmer

Idag är det 8 månader sedan vår alldeles fantastiska son, vårt andra efterlängtade barn, föddes stilla. En dag som vi aldrig kommer att glömma, en dag som var fylld av lycka och stolthet att vara Mamma och Pappa till en alldeles perfekt liten pojke men också outgrundlig sorg och smärta att få föda honom stilla. Jag kunde aldrig i mitt liv tro att den tolfte januari skulle bli den mest traumatiska, mest känslostraka och smärtsammaste dagen i mitt liv. Att föda sitt barn är för mig något mäktigt, att vänta barn, att verkligen vänta och se fram emot att få träffa sitt barn är så vackert. Från dagen jag visste att jag bar på Vilmer har jag längtat, längtat efter att få träffa honom, höra hur han låter, se hur han rör sig och ha honom nära. Jag knöt an till Vilmer så snart han fanns inom mig och planerat på en gemensam framtid, vår lilla familj har längtat så. Inte minst hans fantastiska storasyster, en stolt storasyster med en alldeles speciell lillebror, han som tänder stjärnorna. ´

Idag skulle Vilmer troligtvis krypa, eller hasa sig fram som en apunge, precis som sin storasyster. Kanske skulle han försöka säja våra namn, gå efter möbler, äta riktig mat och vara en aktiv pojke. Han finns med oss, alltid och hela tiden. Han lever inom oss idag och för all framtid. Att vara änglamamma är någonting vackert och starkt, precis som ett vanlig mödraskap, men att ha förlorat sitt barn gör dig aldrig hel igen. Jag kommer aldrig bli den jag var innan, jag har en evig saknad, längtan och ett stort tomrum inom mig. En saknad och längtan som aldrig kommer kunna tilfredsställas, ett tomrum som aldrig kommer kunna fyllas med levande minnen utan förbli tomt. Jag bär på en smärta som inte syns men jag bär också på en stolthet som jag hoppas syns, både för min Änglason Vilmer och för min fantastiska dotter, Signe.