Du tror inte att ditt barn dör i magen

Lördagen den femte januari, iår, så kände jag vår "gamla" Vilmer för sista gången. Han bökade, la sig till rätta och trängde sig ner för att göra sig beredd för att så småningom komma ut. Dagen efter den sjätte januari så ändrade sig hans rörelsemöster betydligt, han borrade sig inte ner längre, han var lugnare och bökade inte lika mycket längre. Jag uppmärksammade det men var lugn, jag kände ju honom. Samma lugn i magen under måndagen coh tisdagen. På tisdag eftermiddag gick jag till min barnmorska för ett rutinbesök. Det första jag sa, innan jag ens satte mig i stolen var att jag känner honom mycket mindre. Hon berättar att det inte är något konstigt för att det är trängre i magen för barnet men erbjöd mig att lyssna på hjärtljuden innan vi gjorde något annat. Hon hittade snabbt hjärtljuden och vi lyssnade en stund, hans hjärta var stressat och var någonstans mellan 150-166, han hade aldrig haft så höga hjärtljud. Min barnmorska frågar om jag är nöjd, vad svarar man på det, ja, mitt barn verkar ju må bra. När jag besöker MVC så lägger jag min oro, mina funderingar och min tro på den professionella vården. Är jag nöjd? Om hon som är professinell nöjd och allt verkar vara normalt så är väl vi nöjda?
Hon undersökte mig, han hade lagt sig tillrätta och var nu fixerad, redo att födas. Phu, tänkte jag, det är därför han rör sig mindre.
Efter besökte så ringde jag Johan och min lillasyster och var så glad för allt var som det skulle, just nu iaf.

Vilmer fortsatte att röra sig sparsamt, men jag kände honom under eftermiddagen och kvällen, kanske än mindre än tidigare, men allt var ok, det sa barnmorskan. Under onsdagen gick jag upp, körde Signe till Fjällbjörken, svarade på ett obehagligt mail. Jag hade fått sammandragningar, en konstig känsla i kroppen, var det Vilmer som utlöste sammandragningarna?

På onsdag kväll när vi gått och lagt oss, bad jag Johan hjälpa mig känna honom. Vi puffade på hans rumpa och han rörde på sig, troligtvis inte för att han vaknade, utan för att han låg död i min mage redan då och rörelserna vi tolkade var troligtvis bara hans rörelsemönster, stilla i sitt fostervatten.

På torsdag morgon sitter vi och äter frukost, jag säjer till Johan att jag inte känner honom alls. Han säjer då att nu blir han orolig, bad mig ringa till MVC och få komma in på kontroll. Vi skulle få komma kl: 11:00, 2,5 h väntan men inte är han död, han har bara lagt sig till ro inför förlossningen.

För att fördriva tiden så städar jag toaletten, på alla fyra städar jag grundligt, inget konstigt med det, ens barn dör ju inte i magen.

Johan kommer och hämtar mig och vi åker till Kiruna Sjukhus, det är torsdagen den tionde januari och klockan slår 11:00. Detta besök förändrar vårt liv, nu och för alltid. Barnmorskan hittar inga hjärtljud!