Barnmorskan hittar inga hjärtljud

Den fina barnmorskan tar emot oss, berättar hur undersökningen ska gå till.
Hon börjarmed att trycka en traditionell tratt mot min magen, lyssnar efter hjärtljud, lyssnar på flera ställen, hon hittar inga.
Hon förklarar att det kan vara svårt att hitta hjärtljuden med tratt och skulle nu försöka med maskinen.
Hon letar hjärtljud med maskinen, jag hör långt borta hjärtljud, det var inte Vilmers, det var mina hjärtslag.
Hon hittar inte Vilmers hjärta, för Vilmers hjärta har slutat slå!

Allt blir svart, ens barn dör inte i magen!

Du tror inte att ditt barn dör i magen

Lördagen den femte januari, iår, så kände jag vår "gamla" Vilmer för sista gången. Han bökade, la sig till rätta och trängde sig ner för att göra sig beredd för att så småningom komma ut. Dagen efter den sjätte januari så ändrade sig hans rörelsemöster betydligt, han borrade sig inte ner längre, han var lugnare och bökade inte lika mycket längre. Jag uppmärksammade det men var lugn, jag kände ju honom. Samma lugn i magen under måndagen coh tisdagen. På tisdag eftermiddag gick jag till min barnmorska för ett rutinbesök. Det första jag sa, innan jag ens satte mig i stolen var att jag känner honom mycket mindre. Hon berättar att det inte är något konstigt för att det är trängre i magen för barnet men erbjöd mig att lyssna på hjärtljuden innan vi gjorde något annat. Hon hittade snabbt hjärtljuden och vi lyssnade en stund, hans hjärta var stressat och var någonstans mellan 150-166, han hade aldrig haft så höga hjärtljud. Min barnmorska frågar om jag är nöjd, vad svarar man på det, ja, mitt barn verkar ju må bra. När jag besöker MVC så lägger jag min oro, mina funderingar och min tro på den professionella vården. Är jag nöjd? Om hon som är professinell nöjd och allt verkar vara normalt så är väl vi nöjda?
Hon undersökte mig, han hade lagt sig tillrätta och var nu fixerad, redo att födas. Phu, tänkte jag, det är därför han rör sig mindre.
Efter besökte så ringde jag Johan och min lillasyster och var så glad för allt var som det skulle, just nu iaf.

Vilmer fortsatte att röra sig sparsamt, men jag kände honom under eftermiddagen och kvällen, kanske än mindre än tidigare, men allt var ok, det sa barnmorskan. Under onsdagen gick jag upp, körde Signe till Fjällbjörken, svarade på ett obehagligt mail. Jag hade fått sammandragningar, en konstig känsla i kroppen, var det Vilmer som utlöste sammandragningarna?

På onsdag kväll när vi gått och lagt oss, bad jag Johan hjälpa mig känna honom. Vi puffade på hans rumpa och han rörde på sig, troligtvis inte för att han vaknade, utan för att han låg död i min mage redan då och rörelserna vi tolkade var troligtvis bara hans rörelsemönster, stilla i sitt fostervatten.

På torsdag morgon sitter vi och äter frukost, jag säjer till Johan att jag inte känner honom alls. Han säjer då att nu blir han orolig, bad mig ringa till MVC och få komma in på kontroll. Vi skulle få komma kl: 11:00, 2,5 h väntan men inte är han död, han har bara lagt sig till ro inför förlossningen.

För att fördriva tiden så städar jag toaletten, på alla fyra städar jag grundligt, inget konstigt med det, ens barn dör ju inte i magen.

Johan kommer och hämtar mig och vi åker till Kiruna Sjukhus, det är torsdagen den tionde januari och klockan slår 11:00. Detta besök förändrar vårt liv, nu och för alltid. Barnmorskan hittar inga hjärtljud!

När man är förliten

När det vankas sjuårskalas så är det inte längre självklart att lillebror och lillkusinen ska få komma, så blev set nu för skoltjejen Siri. Signe och Aksel fick inte komma på Wilskidz-kalaset. Men det är ju faktiskt så, har man börjat skolan så vill man ju bestämma vem som ska få komma. Vi fick hänga med Aksel under eftermiddagen/kvällen och passade så på att gå på Kirunas lekland, tillika Gruvtrollets. Vem kunde väl tro något annat i en guvstad?! Barnen var så uppspelta påväg till leklandet och leken var väldigt intensiv så svetten pärlade sig på Signes näsa. Har aldrig sett henne så svettig, (som sin far) och röd i ansiktet (som sin mor)! 

Principiellt så gillar jag inte så extremt tillrättalagda ställen för barn men ibland så är det bra för både vuxna och barn. 

Kärlek - Vilmer

Idag är det 8 månader sedan vår alldeles fantastiska son, vårt andra efterlängtade barn, föddes stilla. En dag som vi aldrig kommer att glömma, en dag som var fylld av lycka och stolthet att vara Mamma och Pappa till en alldeles perfekt liten pojke men också outgrundlig sorg och smärta att få föda honom stilla. Jag kunde aldrig i mitt liv tro att den tolfte januari skulle bli den mest traumatiska, mest känslostraka och smärtsammaste dagen i mitt liv. Att föda sitt barn är för mig något mäktigt, att vänta barn, att verkligen vänta och se fram emot att få träffa sitt barn är så vackert. Från dagen jag visste att jag bar på Vilmer har jag längtat, längtat efter att få träffa honom, höra hur han låter, se hur han rör sig och ha honom nära. Jag knöt an till Vilmer så snart han fanns inom mig och planerat på en gemensam framtid, vår lilla familj har längtat så. Inte minst hans fantastiska storasyster, en stolt storasyster med en alldeles speciell lillebror, han som tänder stjärnorna. ´

Idag skulle Vilmer troligtvis krypa, eller hasa sig fram som en apunge, precis som sin storasyster. Kanske skulle han försöka säja våra namn, gå efter möbler, äta riktig mat och vara en aktiv pojke. Han finns med oss, alltid och hela tiden. Han lever inom oss idag och för all framtid. Att vara änglamamma är någonting vackert och starkt, precis som ett vanlig mödraskap, men att ha förlorat sitt barn gör dig aldrig hel igen. Jag kommer aldrig bli den jag var innan, jag har en evig saknad, längtan och ett stort tomrum inom mig. En saknad och längtan som aldrig kommer kunna tilfredsställas, ett tomrum som aldrig kommer kunna fyllas med levande minnen utan förbli tomt. Jag bär på en smärta som inte syns men jag bär också på en stolthet som jag hoppas syns, både för min Änglason Vilmer och för min fantastiska dotter, Signe.

Kvällslek i järnvägsparken

Kusinerna möttes upp i Järnvägsparken. Jag och S tog cykeln med cyckelnärran och tog en tur dit. En lätt raksträcka sedan är man där. Det är en kylig kväll idag med, bara några grader värmt men klart väder. Barnen gungade, lekte kurragömma, lekte i lekborgen, gungbräda och åkte rutchkana. Signe tycker om att göra allt, bara hon får vara med kusinerna. Signe har på riktigt börjat känna saknad och blir så ledsen när hon måste säja hejdå till bästisarna, som tur är så ses de snart igen! 

Teater med dagis

Jag upplever vår fina tjej som en framåt och självsäker tjej, hon ta för sig på ett lagom sätt och är inte rädd för att ta initiativ eller fråga vuxna eller barn, någonting! 

S har fått börja i en pedagogisk grupp på dagis där alla är ett eller två år äldre än henne. Idag var det teater för Signes grupp och den äldsta pedagogiska gruppen. Norrbottensteatern var på besök med föreställningen Mullis och Blixten. Eftersom det var en teater för något äldre barn så följde jag med för att se vad hon tyckte och tänkte. Innehållet var nog lagom för henne men jag upptäckte, återigen att det hon tycker det är lite läskigt med skådespelarna till en början, innan hon vant sig. Därefter blir det succé och hon svarar gärna på frågor och pratar med skådespelarna efteråt. Så att man tror att sitt barn kan hantera alla situationer bara för att det är ett tryggt barn verkar inte alltid stämma, idag var Signe lite passiv men nyfiken. Efteråt blev det ett besök vi raketen vid busshållsplatsen, spännande med rymden men också bussresan tillbaka till Fjällbjörken.

Höst

Den fina hösten har bjudit på nattfrost under en natt och alltid morgonkallt. I morse var det fyra grader varmt. Men som är synonymt med Kiruna, stora variationer. Lägstanivån på temperaturen är låg, en dålig sommar så är det knappt varmare än tio grader, brrrr. Precis som idag, fyra grader i morse och sjutton (17) när jag hämtade S. Trots de varma graderna så hade barnen mössa och vantar men också vindkläder, det var kyligt i vinden. Trots värmen är hösten här, kvällarna har blivit svalare och mörkare. Mörkret är vid den här tiden välkommet, mysigt att få tända ljus. Mörkret har fallit och gatlyktorna är tända! 

Balanscykla kvarteret runt

Vi var ut och cyklade i det vackra höstvädret, igår för inte idag för idag har det varit dimma hela dagen. Signe ville följa med och balanscykla runt kvarteret, ca 500 meter kanske.hon är nog som barn är mest, innehar inte alltför mycket tålamod. Efter några hundra meter så fastnar intresset för så mycket annat. Blomplockning, stenar, balansgång och inte minst cykelmekning. Här har hon slagit sig ner och ska justera sadeln inför slutspurten, sötnöten! 

Utflykt

Efter intensiva veckor med jobb, tävlingar, terminsstart för Signe och nytt jobb för mig så hade vi äntligen en ledig söndag ihop. Kiruna har bjudit på fantastiskt höstväder med fantastiska färger. Lite svala morgnar men varmt under de soliga dagarna. På förskolan kan de vara ute och även inta måltider ute. Vi hade sedan tidigare bestämt oss för en utflykt då fint väder var utlovat. Vi hade planerat att gå till Ädnavaara, eller till den närmsta rastplatsen. Men på parkeringen var det många bilar, lite för många för att vi också skulle gå ditåt. Så vi åkte några kilometer till, till Rautas. Vi gick en fin tur längs älven och stannade på en fin plats och grillade. Vi hade med oss mourikka och stekte souvas. Mysig familjedag! 

Engagerat föräldraskap

När vi skulle välja dagis, förlåt, förskola så valde vi på en kommunal förskola och ett föräldrakooperativ. Valet föll på ett föräldrakooperativ som skulle starta i samband med att det var dags för Signe att börja dagis. Förskolan heter, Fjällbjörken, det bästa dagiset i Kiruna. Fjällbjörken har så fin personal, engagerade och de verkar tycka om våra barn och deras arbete. De är lyhörda och vill utvecklas och förstå. Ett föräldrakooperativ innebär engagerade föräldrar i samspel med engagerad personal, en framgångssaga. Signe trivs så på Fjällbjörken och varje dag är ett äventyr, aldrig en tår vid avsked utan det är ju hennes jobb. De är ute mycket, hittar på en massa och fjällbjörksskogen utanför ger mycket utrymme för lek och fantasi. Jag är med i styrelsen som kräven många timmars engagemang varje månad, det är värt vareda investerad minut så att Signe och de andra barnen ska få ha sitt Fjällbjörken. Jag hoppas att alla barn har möjlighet att gå på en lika bra förskola som Fjällbjörken!

Denna eftermiddag bjöd på en workshop med värdegrund som tema, vad är bra litteratur, varför tycker vi om endel litteratur och varför tycker vi inte alls om en annan bok. Vad har dessa gemensamt. Vi har nog alla en gemensam syn på detta vilket gav en bra och lite mer utförlig diskussion kring detta.

Här paddlar vi i Kurravaara som en kick-off inför höstens utmaningar som avslutades med Souvas i pitabröd till varmrätt och varm kaffeost och hjortronsylt till efterrätt. Mums!

Pyssel

Signe älskar att pyssla, i två minuter. Allt ska gå direkt och hon har inte många sekunders tålamod. Jag tror att det är jag som vill hellre än Signe. Att pyssla är rogivande och det kreativa har en begränsning i vad en treåring klarar av. Vi gick, hela familjen ut på prommenad och letade efter löv och annat som hade höstfärger. Det mesta var förstås löv som fått fina färger, fortfarande på träden. Signes favorituppgift vid skapandet är att limma, limma, mycket och helst med glitterlim. Det bästa hon vet är glitter, på allt, kläder, kort, hårspännen osv. En rigtig glittertjej. Höstkorten som vi gjorde skickades till Farmor och Farfar och så Faster. Hoppas de uppskattar kreationerna och engagemanget i layouten.

Badis hela veckan

Johan och Signe har det så bra tillsammans. Två dagar i veckan har de extra tid tillsammans. En hel dag och en halvdag, förra veckan blev det dessutom en bonusdag, dagis var stängt. Så vad gör de då under denna lediga tid, badar!
Förra veckan så var de på badis tre(!) gånger och det är förstår succe varje gång. Hon älskar verkligen att bada, i havet, i älven eller på badhuset. Hon hoppar från kanten, dyker med huvudet under vattnet, simmar hundsim och är helt orädd. Eller helt orädd, nja, att åkar vattenrutchbana gillar hon inte. I fredags efter badhuset så var det ett extra bra avslut, en piggelin i solen!



Bad i Torneälven i augusti

Balanscykel

Barnen utvecklas ju i rasande fart, olika motoriska delar utvecklas hela tiden. Signe har under sommaren lärt sig cykla på trehjuling och även på en liten cykel med stödhjul. Men bäst gillar hon i dagsläget sin balanscykel. Den är lite och behänding och "lätt" att balansera och "cykla" med. Hon är så stolt och vill mest cykla hela tiden vi är ute. Dock så fungerar det ju utmärkt när vi ska ut på promenad med Kaisa!

Fjällbjörksjoggen

I onsdags gick den traditionella Fjällbjörksjoggen av stapeln i Fjällbjörksskogen. Barnen kunde välja på en kortare och en lite längre slinga som var markerade med snitslar och den längre banan hade även lite hinder. Alla barenen sprang förstås många varv, så också Signe. Hon är ett ganska passivt barn till en början och lyssnar noga innan start. Hon har ju så bra balans, liksom de andra barnen på Fjällbjörken så varven gick utav bara farten. Jag och J var och tittade och hejade på alla barnen. Även de små var med och alltid behövs en hjälpande hand för något barn. Pedagogerna eller fröknarna som vi säjer är så entusiastiska och ordnar det så bra för barnan. Som pris så fick de diplom och disco. Signe berättade att musiken bestod av rörelser till imse vimse spindel, det är svårt att analysera om det var en succe eller inte. Annars som är det Sean Banan eller Anton Ewald som gäller!