Barnmorskan hittar inga hjärtljud

Den fina barnmorskan tar emot oss, berättar hur undersökningen ska gå till.
Hon börjarmed att trycka en traditionell tratt mot min magen, lyssnar efter hjärtljud, lyssnar på flera ställen, hon hittar inga.
Hon förklarar att det kan vara svårt att hitta hjärtljuden med tratt och skulle nu försöka med maskinen.
Hon letar hjärtljud med maskinen, jag hör långt borta hjärtljud, det var inte Vilmers, det var mina hjärtslag.
Hon hittar inte Vilmers hjärta, för Vilmers hjärta har slutat slå!

Allt blir svart, ens barn dör inte i magen!

Du tror inte att ditt barn dör i magen

Lördagen den femte januari, iår, så kände jag vår "gamla" Vilmer för sista gången. Han bökade, la sig till rätta och trängde sig ner för att göra sig beredd för att så småningom komma ut. Dagen efter den sjätte januari så ändrade sig hans rörelsemöster betydligt, han borrade sig inte ner längre, han var lugnare och bökade inte lika mycket längre. Jag uppmärksammade det men var lugn, jag kände ju honom. Samma lugn i magen under måndagen coh tisdagen. På tisdag eftermiddag gick jag till min barnmorska för ett rutinbesök. Det första jag sa, innan jag ens satte mig i stolen var att jag känner honom mycket mindre. Hon berättar att det inte är något konstigt för att det är trängre i magen för barnet men erbjöd mig att lyssna på hjärtljuden innan vi gjorde något annat. Hon hittade snabbt hjärtljuden och vi lyssnade en stund, hans hjärta var stressat och var någonstans mellan 150-166, han hade aldrig haft så höga hjärtljud. Min barnmorska frågar om jag är nöjd, vad svarar man på det, ja, mitt barn verkar ju må bra. När jag besöker MVC så lägger jag min oro, mina funderingar och min tro på den professionella vården. Är jag nöjd? Om hon som är professinell nöjd och allt verkar vara normalt så är väl vi nöjda?
Hon undersökte mig, han hade lagt sig tillrätta och var nu fixerad, redo att födas. Phu, tänkte jag, det är därför han rör sig mindre.
Efter besökte så ringde jag Johan och min lillasyster och var så glad för allt var som det skulle, just nu iaf.

Vilmer fortsatte att röra sig sparsamt, men jag kände honom under eftermiddagen och kvällen, kanske än mindre än tidigare, men allt var ok, det sa barnmorskan. Under onsdagen gick jag upp, körde Signe till Fjällbjörken, svarade på ett obehagligt mail. Jag hade fått sammandragningar, en konstig känsla i kroppen, var det Vilmer som utlöste sammandragningarna?

På onsdag kväll när vi gått och lagt oss, bad jag Johan hjälpa mig känna honom. Vi puffade på hans rumpa och han rörde på sig, troligtvis inte för att han vaknade, utan för att han låg död i min mage redan då och rörelserna vi tolkade var troligtvis bara hans rörelsemönster, stilla i sitt fostervatten.

På torsdag morgon sitter vi och äter frukost, jag säjer till Johan att jag inte känner honom alls. Han säjer då att nu blir han orolig, bad mig ringa till MVC och få komma in på kontroll. Vi skulle få komma kl: 11:00, 2,5 h väntan men inte är han död, han har bara lagt sig till ro inför förlossningen.

För att fördriva tiden så städar jag toaletten, på alla fyra städar jag grundligt, inget konstigt med det, ens barn dör ju inte i magen.

Johan kommer och hämtar mig och vi åker till Kiruna Sjukhus, det är torsdagen den tionde januari och klockan slår 11:00. Detta besök förändrar vårt liv, nu och för alltid. Barnmorskan hittar inga hjärtljud!

När man är förliten

När det vankas sjuårskalas så är det inte längre självklart att lillebror och lillkusinen ska få komma, så blev set nu för skoltjejen Siri. Signe och Aksel fick inte komma på Wilskidz-kalaset. Men det är ju faktiskt så, har man börjat skolan så vill man ju bestämma vem som ska få komma. Vi fick hänga med Aksel under eftermiddagen/kvällen och passade så på att gå på Kirunas lekland, tillika Gruvtrollets. Vem kunde väl tro något annat i en guvstad?! Barnen var så uppspelta påväg till leklandet och leken var väldigt intensiv så svetten pärlade sig på Signes näsa. Har aldrig sett henne så svettig, (som sin far) och röd i ansiktet (som sin mor)! 

Principiellt så gillar jag inte så extremt tillrättalagda ställen för barn men ibland så är det bra för både vuxna och barn. 

Kärlek - Vilmer

Idag är det 8 månader sedan vår alldeles fantastiska son, vårt andra efterlängtade barn, föddes stilla. En dag som vi aldrig kommer att glömma, en dag som var fylld av lycka och stolthet att vara Mamma och Pappa till en alldeles perfekt liten pojke men också outgrundlig sorg och smärta att få föda honom stilla. Jag kunde aldrig i mitt liv tro att den tolfte januari skulle bli den mest traumatiska, mest känslostraka och smärtsammaste dagen i mitt liv. Att föda sitt barn är för mig något mäktigt, att vänta barn, att verkligen vänta och se fram emot att få träffa sitt barn är så vackert. Från dagen jag visste att jag bar på Vilmer har jag längtat, längtat efter att få träffa honom, höra hur han låter, se hur han rör sig och ha honom nära. Jag knöt an till Vilmer så snart han fanns inom mig och planerat på en gemensam framtid, vår lilla familj har längtat så. Inte minst hans fantastiska storasyster, en stolt storasyster med en alldeles speciell lillebror, han som tänder stjärnorna. ´

Idag skulle Vilmer troligtvis krypa, eller hasa sig fram som en apunge, precis som sin storasyster. Kanske skulle han försöka säja våra namn, gå efter möbler, äta riktig mat och vara en aktiv pojke. Han finns med oss, alltid och hela tiden. Han lever inom oss idag och för all framtid. Att vara änglamamma är någonting vackert och starkt, precis som ett vanlig mödraskap, men att ha förlorat sitt barn gör dig aldrig hel igen. Jag kommer aldrig bli den jag var innan, jag har en evig saknad, längtan och ett stort tomrum inom mig. En saknad och längtan som aldrig kommer kunna tilfredsställas, ett tomrum som aldrig kommer kunna fyllas med levande minnen utan förbli tomt. Jag bär på en smärta som inte syns men jag bär också på en stolthet som jag hoppas syns, både för min Änglason Vilmer och för min fantastiska dotter, Signe.

Kvällslek i järnvägsparken

Kusinerna möttes upp i Järnvägsparken. Jag och S tog cykeln med cyckelnärran och tog en tur dit. En lätt raksträcka sedan är man där. Det är en kylig kväll idag med, bara några grader värmt men klart väder. Barnen gungade, lekte kurragömma, lekte i lekborgen, gungbräda och åkte rutchkana. Signe tycker om att göra allt, bara hon får vara med kusinerna. Signe har på riktigt börjat känna saknad och blir så ledsen när hon måste säja hejdå till bästisarna, som tur är så ses de snart igen! 

Teater med dagis

Jag upplever vår fina tjej som en framåt och självsäker tjej, hon ta för sig på ett lagom sätt och är inte rädd för att ta initiativ eller fråga vuxna eller barn, någonting! 

S har fått börja i en pedagogisk grupp på dagis där alla är ett eller två år äldre än henne. Idag var det teater för Signes grupp och den äldsta pedagogiska gruppen. Norrbottensteatern var på besök med föreställningen Mullis och Blixten. Eftersom det var en teater för något äldre barn så följde jag med för att se vad hon tyckte och tänkte. Innehållet var nog lagom för henne men jag upptäckte, återigen att det hon tycker det är lite läskigt med skådespelarna till en början, innan hon vant sig. Därefter blir det succé och hon svarar gärna på frågor och pratar med skådespelarna efteråt. Så att man tror att sitt barn kan hantera alla situationer bara för att det är ett tryggt barn verkar inte alltid stämma, idag var Signe lite passiv men nyfiken. Efteråt blev det ett besök vi raketen vid busshållsplatsen, spännande med rymden men också bussresan tillbaka till Fjällbjörken.

Höst

Den fina hösten har bjudit på nattfrost under en natt och alltid morgonkallt. I morse var det fyra grader varmt. Men som är synonymt med Kiruna, stora variationer. Lägstanivån på temperaturen är låg, en dålig sommar så är det knappt varmare än tio grader, brrrr. Precis som idag, fyra grader i morse och sjutton (17) när jag hämtade S. Trots de varma graderna så hade barnen mössa och vantar men också vindkläder, det var kyligt i vinden. Trots värmen är hösten här, kvällarna har blivit svalare och mörkare. Mörkret är vid den här tiden välkommet, mysigt att få tända ljus. Mörkret har fallit och gatlyktorna är tända! 

Balanscykla kvarteret runt

Vi var ut och cyklade i det vackra höstvädret, igår för inte idag för idag har det varit dimma hela dagen. Signe ville följa med och balanscykla runt kvarteret, ca 500 meter kanske.hon är nog som barn är mest, innehar inte alltför mycket tålamod. Efter några hundra meter så fastnar intresset för så mycket annat. Blomplockning, stenar, balansgång och inte minst cykelmekning. Här har hon slagit sig ner och ska justera sadeln inför slutspurten, sötnöten! 

Utflykt

Efter intensiva veckor med jobb, tävlingar, terminsstart för Signe och nytt jobb för mig så hade vi äntligen en ledig söndag ihop. Kiruna har bjudit på fantastiskt höstväder med fantastiska färger. Lite svala morgnar men varmt under de soliga dagarna. På förskolan kan de vara ute och även inta måltider ute. Vi hade sedan tidigare bestämt oss för en utflykt då fint väder var utlovat. Vi hade planerat att gå till Ädnavaara, eller till den närmsta rastplatsen. Men på parkeringen var det många bilar, lite för många för att vi också skulle gå ditåt. Så vi åkte några kilometer till, till Rautas. Vi gick en fin tur längs älven och stannade på en fin plats och grillade. Vi hade med oss mourikka och stekte souvas. Mysig familjedag! 

Engagerat föräldraskap

När vi skulle välja dagis, förlåt, förskola så valde vi på en kommunal förskola och ett föräldrakooperativ. Valet föll på ett föräldrakooperativ som skulle starta i samband med att det var dags för Signe att börja dagis. Förskolan heter, Fjällbjörken, det bästa dagiset i Kiruna. Fjällbjörken har så fin personal, engagerade och de verkar tycka om våra barn och deras arbete. De är lyhörda och vill utvecklas och förstå. Ett föräldrakooperativ innebär engagerade föräldrar i samspel med engagerad personal, en framgångssaga. Signe trivs så på Fjällbjörken och varje dag är ett äventyr, aldrig en tår vid avsked utan det är ju hennes jobb. De är ute mycket, hittar på en massa och fjällbjörksskogen utanför ger mycket utrymme för lek och fantasi. Jag är med i styrelsen som kräven många timmars engagemang varje månad, det är värt vareda investerad minut så att Signe och de andra barnen ska få ha sitt Fjällbjörken. Jag hoppas att alla barn har möjlighet att gå på en lika bra förskola som Fjällbjörken!

Denna eftermiddag bjöd på en workshop med värdegrund som tema, vad är bra litteratur, varför tycker vi om endel litteratur och varför tycker vi inte alls om en annan bok. Vad har dessa gemensamt. Vi har nog alla en gemensam syn på detta vilket gav en bra och lite mer utförlig diskussion kring detta.

Här paddlar vi i Kurravaara som en kick-off inför höstens utmaningar som avslutades med Souvas i pitabröd till varmrätt och varm kaffeost och hjortronsylt till efterrätt. Mums!

Pyssel

Signe älskar att pyssla, i två minuter. Allt ska gå direkt och hon har inte många sekunders tålamod. Jag tror att det är jag som vill hellre än Signe. Att pyssla är rogivande och det kreativa har en begränsning i vad en treåring klarar av. Vi gick, hela familjen ut på prommenad och letade efter löv och annat som hade höstfärger. Det mesta var förstås löv som fått fina färger, fortfarande på träden. Signes favorituppgift vid skapandet är att limma, limma, mycket och helst med glitterlim. Det bästa hon vet är glitter, på allt, kläder, kort, hårspännen osv. En rigtig glittertjej. Höstkorten som vi gjorde skickades till Farmor och Farfar och så Faster. Hoppas de uppskattar kreationerna och engagemanget i layouten.

Badis hela veckan

Johan och Signe har det så bra tillsammans. Två dagar i veckan har de extra tid tillsammans. En hel dag och en halvdag, förra veckan blev det dessutom en bonusdag, dagis var stängt. Så vad gör de då under denna lediga tid, badar!
Förra veckan så var de på badis tre(!) gånger och det är förstår succe varje gång. Hon älskar verkligen att bada, i havet, i älven eller på badhuset. Hon hoppar från kanten, dyker med huvudet under vattnet, simmar hundsim och är helt orädd. Eller helt orädd, nja, att åkar vattenrutchbana gillar hon inte. I fredags efter badhuset så var det ett extra bra avslut, en piggelin i solen!



Bad i Torneälven i augusti

Balanscykel

Barnen utvecklas ju i rasande fart, olika motoriska delar utvecklas hela tiden. Signe har under sommaren lärt sig cykla på trehjuling och även på en liten cykel med stödhjul. Men bäst gillar hon i dagsläget sin balanscykel. Den är lite och behänding och "lätt" att balansera och "cykla" med. Hon är så stolt och vill mest cykla hela tiden vi är ute. Dock så fungerar det ju utmärkt när vi ska ut på promenad med Kaisa!

Fjällbjörksjoggen

I onsdags gick den traditionella Fjällbjörksjoggen av stapeln i Fjällbjörksskogen. Barnen kunde välja på en kortare och en lite längre slinga som var markerade med snitslar och den längre banan hade även lite hinder. Alla barenen sprang förstås många varv, så också Signe. Hon är ett ganska passivt barn till en början och lyssnar noga innan start. Hon har ju så bra balans, liksom de andra barnen på Fjällbjörken så varven gick utav bara farten. Jag och J var och tittade och hejade på alla barnen. Även de små var med och alltid behövs en hjälpande hand för något barn. Pedagogerna eller fröknarna som vi säjer är så entusiastiska och ordnar det så bra för barnan. Som pris så fick de diplom och disco. Signe berättade att musiken bestod av rörelser till imse vimse spindel, det är svårt att analysera om det var en succe eller inte. Annars som är det Sean Banan eller Anton Ewald som gäller!

Att mottas med öppna armar

Så är steget taget, ut i det okända men in i ett så välkomnande företag. Jag har blivit mottagen med öppna armar och känner mig väldigt välkommen. De första dagarna ger mycket grundläggande information men när man är ny på jobbet så kan jag bara lära och vara nyfiken. Det känns så spännande och jag vet att detta blir både roligt, spännande och inte minst utmanande. Jag kommer ha kollegor inom företaget och kunder som blir som kollegor. Håll i hatten!

Räddar vardagen

Efter en fantastisk sommar börjar vardagen med alla tillhörande rutiner att komma krypande. De första veckorna då förskola och jobb startat är alltid lite besvärliga. Att komma in i rutinerna kräver både sin tid och ansträngning för att få vardagen att flyta på igen. Denna vecka är andra veckan efter semestern och den första riktiga vardagsveckan utan tävling. I våras så testade vi coopmatkasse under några veckor vilket passar oss alldeles utmärkt, en riktig vardagsräddare. Fyra portioner för fyra middagar. Fina ekologiska råvaror och något "nytt" till middag många dagar i veckan, superbra. Vi sparar kanske inte pengar men bra ekologisk mat där alla råvaror hämtas på en coopbutik, sparar mycket energi som behövs till annat i vardagen!
Efter vår coopmiddag blev vi bjudna på blåbärspaj hos kusinerna!

KEX - 2013

De senaste dagarna har varit intensiva, förberedelser, genomförande och efterspel för KEX - Kiruna Extreme Mountain Marathon. Railway Roadrunners, jag och min lillasyster, moster Bandy har genomfört KEX-Medium. Vi är de första damsegrarna i KEX-historien som började iår, 2013.

Tävlingen var tuff, 2 dagar med full packning på ryggen, tält, sovsäck, kök, mat, ombyten, försärkningsplagg, vind och vattentäta överdragskläder, snacks osv. Det tog oss 6h per dag att genomföra loppet. Starten för dag 1 var vid Stordalen, drygt 1 mil öster om Abisko. Fin bana första dagen med bla. kontroll mitt i Lapporten. Men dimman satte stopp för den fina utsikten men upplevelsen bestod. Abiskoområdet erbjuder tuff terräng med sten, blocksten och inte minst videsly så vägval är högst avgörande. Vi gick i mål i nattlägret som var i Tältlägret, ca: 7 km från Abisko med fantastisk utsikt över Noulja, Torneträsk och Abisko och ända in i Norge. Kvällen erbjöd fint väder med avtagande vind. Funktionärerna hade tänt eldar så det var mysig stämning och alla lagen hängde kring eldarna, fin kväll. Natten var inte så kall som vi befarade, inte lägre än 6 grader. Vi frös ändå men det gick bra ändå.
Morgonen i nattlägret är alltid ganska stressig med uppstigning, matlagning, tältnedtagning men det gick bra för oss som sprang Medium, starten var först kl. 9:15. Dag 2 erbjöd fantastiskt väder, lite vind och på eftermiddagen så blev det 15 grader varmt, härligt löpväder. Vi gjorde 2 fantastiska dagar, jag och min syster. Vi presterade långt bättre än vi kunde hoppas på, vi gick i mål med flaggan itopp. Trötta, slitna och väldans glada. Att vi var de enda av två damlag i Medium som gick i mål spelar ingen roll, vi vann och vi är supernöjda.

Avsluta eller avslutas

Att avsluta sitt arbete man byggt upp, lagt ned sin själ i och varit så engagerad i är ganska svårt. Jag har ju lite haft ett avslut för inte så länge sedan, i december när jag skulle vara föräldraledig en lång stund framöver. Livet ville inte det vi ville, då allt satts på sin ända. Ska berätta mer så småningom. Då föreberedde jag för min vikarie och nu har jag lyckats ytterligare förbereda för min efterträdare. Jag har haft min position som ekonomichef i snart två år, arbetet har blivit mitt lilla projekt som jag måste lämna över till någon annan. Det vad jag kan, som bara jag kan behövs eller kan inte behövas något mer, JAG avslutas. Jag pratade med en kollega idag, han sa. Var sak har sin tid. Nu är tiden inne, jag byter jobb och bransch och det jag kan, just jag kommer förhoppningsvis uppskattas på min nya arbetsplats.

Livsförändring

i tretton år, i ofattbara tretton år har jag haft mitt hjärta i de fantastiska Kirunafjällen. Efter gymnasiet ville jag jobba en säsong i fjällen. Säsongerna blev många säsonger som senare blev tillsvidare. Arbete varvades med studier och jobb och ett riktigt fjälliv i kanske Sveriges absolut vackraste område. Livet i fjällen har gjort mig till den jag är idag. Jag har lång erfarenhet av sociala utmaningar, jobbutmaningar, vardagsutmaningar på ett sätt var jag inte tror man hittar någon annanstans än i en lite fjällby med stora möjligheter. Människorna runtomkring dig är inte bara dina arbetskamrater utan också dina kompisar, träningskompisar, goda grannar, lite sämre grannar. Livet kan vara både fantastiskt och bedrövligt i denna trånga "bubbla" och skiftningarna kan vara snabba och kraftfulla. Sedan 2011 har vi kunnat bo utanför "bubblan" men kunnat spendera all ledig tid i vår lilla, fina enrummare i stationshuset i Björkliden. Tänk att vi fått möjligheten, att bo och leva, Signe har delvis fått växa upp i denna fantastiska miljö. Nu går jag och min familj i en livsförändring, jag kommer att byta jobb. Jag har sagt upp mig från min arbetsgivare i mer eller mindre tretton år, att säja upp sig från ett företag som är verksamma i fjällen så byter man inte bara jobb. Man byter livsstil, kanske inte helt men till väldigt stor del. Idag sa jag hejdå till mina fina kollegor och jag kommer evigt vara tacksam för det som fjällen (och allt därtill) gett mig och så lätt ger jag mig inte, nu börjar ett nytt liv. Som gäst, på den andra sidan!

Sista mötet med denna fina utsikt!

Fjällungar

Dagen efter....BAMM

På morgonen var Johan väldigt pigg trots sina 50 km på fjället. Dagen bjöd på fantastiskt väder och fjällen visar sig från sin absolut bästa sida.
I samband med frukost så startade vår supersociala dag vid vårt köksbord. Vi fick besök av två löpare som för första gången sprungit 50 km, spännande att lyssna in deras entusiastiska erfarenheter. Därefter bar det av till Katterjokk för lunch med Johans lagkamrat med familj. Efter lunchen sprang vi på barnfamiljen från Abisko och tog med oss fika och begav oss ut på en miniutflykt till Vassijaure. I Vassi så finns fina klippor att fika på och fint område för barnen att spinga av sig på och leka med det naturen ger. Pinnar, klippblock, mossa, vatten osv. Det märks på Fjällungarna att de är vana att leka i obanad terräng. Alla tre, två på tre år och en på ett och ett halv sprang obehindrat över stock och sten. Roligt att se vilken fin balans och kroppskontroll så utvecklas då de är ute mycket, där de får leka med det som erbjuds, inga tillrättalagda lekland. Inte idag ialla fall!

BAMM - Genomfört

Lag Katterjokk.nu/höjdmeter.se har genomfört BAMM 50, herr på ett utomordentligt sätt. Johan och Andreas gjorde två jämna tävlingsdagar. Igår, fredag så gick starten i Riksgränsen med en relativt lätt bana och sparsamt med höjdmeter. Dagen bjöd på fint väder omän lite vind och de kom in som 9:e lag i sin klass. Jag och Signe genomförde som jag skrev igår, MiniBAMM och gick därefter till nattlägret. Där samtliga lag övernattar mellan tävlingsdagar. De har med sig allt de behöver för två dagar, tält, sovsäck, överdragskläder, försärkningskläder, mat, kök, gas osv. Johans packning vägde galna 3,8 kg. Då förstår man att det inte är första året då utrusningen genom åren utvecklats och man köpt på sig bättre/lättare utrusning.
Signe tycker om att vara bland människor så nattlägret älskade hon att vara i, känslan att få vara endel av tävlingen för mig och människor att titta på för Signe. Vi var i nattlägret nästan hela dagen och åt både mellis och middag ute i solen. Spännande och äventyrligt för Signe.
Idag, Lördag gick starten i nattlägret med en avsevärt tuffare bana som borde bjudit på vackra vyer men i stället bjöd på tät dimma och ihållande regn. Johan och Andreas orienterade bra i dimman och kom in som 6:e lag. Totalt slutade de imponerande 8:a av ca: 120 lag.

Bamm - MiniBAMM -Kiruna Extreme

Augusti varje år så kan ni hitta vår familj i Kirunafjällen, på ett eller annat sätt involverade eller deltagande i BAMM, MiniBAMM eller Kiruna Extrem (KEMM). Det är så fantastiskt roligt att springa på fjället och att det är en utmanande tävling gör det bara än bättre. I år så erbjuds både föreläsningar och andra lopp, däribland MiniBAMM. Såklart så har jag och Signe förberett oss väl, planerat och sett fram emot att få springa tillsammans. Signe har ju hört oss prata om vem vi ska springa BAMM eller Kiruna Extreme med, Signe har undrat försiktigt, vem ska jag springa med? Hon ser det som en självklarhet att hon också ska vara med så MiniBAMM var ju ett strålande inslag för vår del.

Vi lämnade Kiruna under förmiddagen efter en förberedande frukost, vanlig frukost.
Vi hämtade ut kartan och hade självklart med oss egen kompass.
Signe gjorde snabbt klart att hon kommer att vinna, och jag kommer bli 1:a.
Vi tog alla kontrollera, 6 st från Fjälle till Angrybirds var motiven. Vi följde en snitslad bana för att hitta kontrollerna enklare. Såklart orienterade vi fel på 4:e kontrollen, jag hade då inte förstått att snitslarna tillhörde MiniBAMM, men vad gör väl det.
Signe la ifrån sig kompassen på en annan kontroll som jag fick springa tillbaka och hämta.
Glad i hågen gick hon i mål, bara hon och jag, hon vann och jag kom 1:a. Signe har inte riktigt förstått att kartan speglar verkligheten men hon älskar att studera dem. Hon tycker att två kan vinna om hon är nummer två. Visst är det underbart!?

Utflykt och äventyr

Jag frågade Signe om hon vill gå på utflykt och hon ville gärna gå på äventyr. Vi blev medbjudna med kusinerna och vänner till dem, 6 barn och 5 vuxna. Kring Kiruna finns så mycket vacker natur, inte bara fjällen utan också i skogslandskapet och kring älvarna, Rautasälven, Torneälven och Kalixälven. Det är faktiskt bara fantasin som sätter gränsen. Vårt äventyr gick till en grillplats längs leden upp mot Ädnavara. Annars en fin springrunda, ca: 15 km och bra med fallhöjd. Vi stannade vid grillplatsen och sjön, ca: 1,5 km gick barnen och Signe var vid gott mod hela vägen. Hon är faktiskt väldigt duktig på att gå och har bra balans vilket gjorde turen väldigt behaglig även för mig. Kaisa fick med sig en kompis och de sprang och lekte hela dagen.

Som treåring älskar Signe bara att vara, som igår på ett äventyr, hon behöver inte några leksaker för att underhålla sig själv. Hon leker med det som erbjuds och kring grillplatsen fanns mycket att upptäcka och blåbär att plocka.

För att underlätta för de minsta barnen hade jag med draglinor, elastiska linor som de vuxna eller större barn kan ha fäst på ryggsäcken. De mindre barnen kan då hålla i dem och få bra hjälp vid promenaden.

Signe har så fina kusiner och den lite större av dem, Siri, hade Signe på draglina en bra bit.

Favoritsysstelsättning

Signe tycker verkligen det är roligt och spännande att gå till lekparken. Har man planerat en tur till lekparken en dag så ser hon till att vi inte glömmer det. Det finns så många lekparker att välja på, de stora och de små. De stora med lekborgar, stora rutschkanor, nätgungor och gungbrädor. De små har kanske bara en sandlåda och en gunga. Signe vill helst gå till Järnvägsparkens lekpark, den tillhör kategorin stora lekparker.
När vi är på plats så väljer hon alltid att i princip bara gunga i babygungorna, om vi inte träffar några andra barn vi känner. Får man inte henne på andra tankar så vill hon gunga, säkert hur länge som helst och sällan lockar något annat. Hur gör man då som förälder, står man där och ger fart och väntar tills barnet själv blir nyfiken på de andra aktiviteterna? Eller lockar man och nästan tvingar barnet att testa något annat? Jag är den senare föräldern, jag ser till att vi åtminstone testar något annat än bara gungorna!

Mamma stor fart, ännu högre!

Fjällöpning

Att träna för att träna har jag svårt för, jag behöver ett mål för att motivera mig till träning. Detta gäller i första hand efter ett träningsuppehåll såsom graviditeter. Innan denna sommar har jag haft ett långt träningsuppehåll sedan april 2012. Tiden har fyllt med att vänta barn, vänta på Vilmer.
Så när jag ska "komma igång" så behöver jag ett mål, målet för sommaren är Kiruna Extreme Mountain Marathon. 25-35 km under två dagar. En utmaning jag tagit mig an tidigare och vet att jag tycker mycket om. Tävlingen går av stapelt om två veckor, spännande.

Idag har jag med en kompis varit upp till fjälls och sprungigt ett långpass, 3 h och omkring 1000 fallhöjdsmeter och 15 km. Ett vackert träningspass från Låkta station, in i Kärkevagge som avslutas med den blå Trollsjön - upp på Kärketjårro - springa längs Kärketjårros rygg och ned i Låktadalen för att ta sig tillbaka till Låkta station. Att träna med en duktigt hen är alltid motiverande!

Blåbärsplockning

Vår treåring är nyfiken och entusiastisk. Hon älskar när det händer saker, helst ska det göra det hela tiden annars ordnar hon det själv. Med ett oemotståndligt engagemang letar hon blåbär på Loussabackens sluttning. När man aldrig plockat blåbär förrut alternativt inte kommer ihåg föregående års blåbärsplockning vet man inte vilka volymer som "räknas". Vi fick ihop ungefär 1 dl blandad kompott, både blåbär men också lite kråkbär. Men vad gör väl det när man är lika nöjd för det, fin utsikt och gott fika!

Tre år

Tre år stor..? Signe är stor och lång, alltså inte liten något mer. Hon kan allt, åtminstone i sina egna ögon. Ser ingen begränsning i sin egen förmåga och det värsta som kan hända är att hon måste be om Mamma eller Pappas hand, det är inget konstigt med det, hon kan ändå själv. En utmaning som förälder är att behålla barnets tro på sig själv och sin förmåga. Att våga prova och våga misslyckas. Än så länge är det inte alls svårt, tron på sig själv är så självklar.

Tiden går...

Då: November 2011 Nu: Januari 2013 1,5 år har gått sedan senaste inlägget, mycket har hänt, förstås. Livet är fantastisk och smärtsamt på samma gång!