Att mottas med öppna armar

Så är steget taget, ut i det okända men in i ett så välkomnande företag. Jag har blivit mottagen med öppna armar och känner mig väldigt välkommen. De första dagarna ger mycket grundläggande information men när man är ny på jobbet så kan jag bara lära och vara nyfiken. Det känns så spännande och jag vet att detta blir både roligt, spännande och inte minst utmanande. Jag kommer ha kollegor inom företaget och kunder som blir som kollegor. Håll i hatten!

Räddar vardagen

Efter en fantastisk sommar börjar vardagen med alla tillhörande rutiner att komma krypande. De första veckorna då förskola och jobb startat är alltid lite besvärliga. Att komma in i rutinerna kräver både sin tid och ansträngning för att få vardagen att flyta på igen. Denna vecka är andra veckan efter semestern och den första riktiga vardagsveckan utan tävling. I våras så testade vi coopmatkasse under några veckor vilket passar oss alldeles utmärkt, en riktig vardagsräddare. Fyra portioner för fyra middagar. Fina ekologiska råvaror och något "nytt" till middag många dagar i veckan, superbra. Vi sparar kanske inte pengar men bra ekologisk mat där alla råvaror hämtas på en coopbutik, sparar mycket energi som behövs till annat i vardagen!
Efter vår coopmiddag blev vi bjudna på blåbärspaj hos kusinerna!

KEX - 2013

De senaste dagarna har varit intensiva, förberedelser, genomförande och efterspel för KEX - Kiruna Extreme Mountain Marathon. Railway Roadrunners, jag och min lillasyster, moster Bandy har genomfört KEX-Medium. Vi är de första damsegrarna i KEX-historien som började iår, 2013.

Tävlingen var tuff, 2 dagar med full packning på ryggen, tält, sovsäck, kök, mat, ombyten, försärkningsplagg, vind och vattentäta överdragskläder, snacks osv. Det tog oss 6h per dag att genomföra loppet. Starten för dag 1 var vid Stordalen, drygt 1 mil öster om Abisko. Fin bana första dagen med bla. kontroll mitt i Lapporten. Men dimman satte stopp för den fina utsikten men upplevelsen bestod. Abiskoområdet erbjuder tuff terräng med sten, blocksten och inte minst videsly så vägval är högst avgörande. Vi gick i mål i nattlägret som var i Tältlägret, ca: 7 km från Abisko med fantastisk utsikt över Noulja, Torneträsk och Abisko och ända in i Norge. Kvällen erbjöd fint väder med avtagande vind. Funktionärerna hade tänt eldar så det var mysig stämning och alla lagen hängde kring eldarna, fin kväll. Natten var inte så kall som vi befarade, inte lägre än 6 grader. Vi frös ändå men det gick bra ändå.
Morgonen i nattlägret är alltid ganska stressig med uppstigning, matlagning, tältnedtagning men det gick bra för oss som sprang Medium, starten var först kl. 9:15. Dag 2 erbjöd fantastiskt väder, lite vind och på eftermiddagen så blev det 15 grader varmt, härligt löpväder. Vi gjorde 2 fantastiska dagar, jag och min syster. Vi presterade långt bättre än vi kunde hoppas på, vi gick i mål med flaggan itopp. Trötta, slitna och väldans glada. Att vi var de enda av två damlag i Medium som gick i mål spelar ingen roll, vi vann och vi är supernöjda.

Avsluta eller avslutas

Att avsluta sitt arbete man byggt upp, lagt ned sin själ i och varit så engagerad i är ganska svårt. Jag har ju lite haft ett avslut för inte så länge sedan, i december när jag skulle vara föräldraledig en lång stund framöver. Livet ville inte det vi ville, då allt satts på sin ända. Ska berätta mer så småningom. Då föreberedde jag för min vikarie och nu har jag lyckats ytterligare förbereda för min efterträdare. Jag har haft min position som ekonomichef i snart två år, arbetet har blivit mitt lilla projekt som jag måste lämna över till någon annan. Det vad jag kan, som bara jag kan behövs eller kan inte behövas något mer, JAG avslutas. Jag pratade med en kollega idag, han sa. Var sak har sin tid. Nu är tiden inne, jag byter jobb och bransch och det jag kan, just jag kommer förhoppningsvis uppskattas på min nya arbetsplats.

Livsförändring

i tretton år, i ofattbara tretton år har jag haft mitt hjärta i de fantastiska Kirunafjällen. Efter gymnasiet ville jag jobba en säsong i fjällen. Säsongerna blev många säsonger som senare blev tillsvidare. Arbete varvades med studier och jobb och ett riktigt fjälliv i kanske Sveriges absolut vackraste område. Livet i fjällen har gjort mig till den jag är idag. Jag har lång erfarenhet av sociala utmaningar, jobbutmaningar, vardagsutmaningar på ett sätt var jag inte tror man hittar någon annanstans än i en lite fjällby med stora möjligheter. Människorna runtomkring dig är inte bara dina arbetskamrater utan också dina kompisar, träningskompisar, goda grannar, lite sämre grannar. Livet kan vara både fantastiskt och bedrövligt i denna trånga "bubbla" och skiftningarna kan vara snabba och kraftfulla. Sedan 2011 har vi kunnat bo utanför "bubblan" men kunnat spendera all ledig tid i vår lilla, fina enrummare i stationshuset i Björkliden. Tänk att vi fått möjligheten, att bo och leva, Signe har delvis fått växa upp i denna fantastiska miljö. Nu går jag och min familj i en livsförändring, jag kommer att byta jobb. Jag har sagt upp mig från min arbetsgivare i mer eller mindre tretton år, att säja upp sig från ett företag som är verksamma i fjällen så byter man inte bara jobb. Man byter livsstil, kanske inte helt men till väldigt stor del. Idag sa jag hejdå till mina fina kollegor och jag kommer evigt vara tacksam för det som fjällen (och allt därtill) gett mig och så lätt ger jag mig inte, nu börjar ett nytt liv. Som gäst, på den andra sidan!

Sista mötet med denna fina utsikt!

Fjällungar

Dagen efter....BAMM

På morgonen var Johan väldigt pigg trots sina 50 km på fjället. Dagen bjöd på fantastiskt väder och fjällen visar sig från sin absolut bästa sida.
I samband med frukost så startade vår supersociala dag vid vårt köksbord. Vi fick besök av två löpare som för första gången sprungit 50 km, spännande att lyssna in deras entusiastiska erfarenheter. Därefter bar det av till Katterjokk för lunch med Johans lagkamrat med familj. Efter lunchen sprang vi på barnfamiljen från Abisko och tog med oss fika och begav oss ut på en miniutflykt till Vassijaure. I Vassi så finns fina klippor att fika på och fint område för barnen att spinga av sig på och leka med det naturen ger. Pinnar, klippblock, mossa, vatten osv. Det märks på Fjällungarna att de är vana att leka i obanad terräng. Alla tre, två på tre år och en på ett och ett halv sprang obehindrat över stock och sten. Roligt att se vilken fin balans och kroppskontroll så utvecklas då de är ute mycket, där de får leka med det som erbjuds, inga tillrättalagda lekland. Inte idag ialla fall!

BAMM - Genomfört

Lag Katterjokk.nu/höjdmeter.se har genomfört BAMM 50, herr på ett utomordentligt sätt. Johan och Andreas gjorde två jämna tävlingsdagar. Igår, fredag så gick starten i Riksgränsen med en relativt lätt bana och sparsamt med höjdmeter. Dagen bjöd på fint väder omän lite vind och de kom in som 9:e lag i sin klass. Jag och Signe genomförde som jag skrev igår, MiniBAMM och gick därefter till nattlägret. Där samtliga lag övernattar mellan tävlingsdagar. De har med sig allt de behöver för två dagar, tält, sovsäck, överdragskläder, försärkningskläder, mat, kök, gas osv. Johans packning vägde galna 3,8 kg. Då förstår man att det inte är första året då utrusningen genom åren utvecklats och man köpt på sig bättre/lättare utrusning.
Signe tycker om att vara bland människor så nattlägret älskade hon att vara i, känslan att få vara endel av tävlingen för mig och människor att titta på för Signe. Vi var i nattlägret nästan hela dagen och åt både mellis och middag ute i solen. Spännande och äventyrligt för Signe.
Idag, Lördag gick starten i nattlägret med en avsevärt tuffare bana som borde bjudit på vackra vyer men i stället bjöd på tät dimma och ihållande regn. Johan och Andreas orienterade bra i dimman och kom in som 6:e lag. Totalt slutade de imponerande 8:a av ca: 120 lag.

Bamm - MiniBAMM -Kiruna Extreme

Augusti varje år så kan ni hitta vår familj i Kirunafjällen, på ett eller annat sätt involverade eller deltagande i BAMM, MiniBAMM eller Kiruna Extrem (KEMM). Det är så fantastiskt roligt att springa på fjället och att det är en utmanande tävling gör det bara än bättre. I år så erbjuds både föreläsningar och andra lopp, däribland MiniBAMM. Såklart så har jag och Signe förberett oss väl, planerat och sett fram emot att få springa tillsammans. Signe har ju hört oss prata om vem vi ska springa BAMM eller Kiruna Extreme med, Signe har undrat försiktigt, vem ska jag springa med? Hon ser det som en självklarhet att hon också ska vara med så MiniBAMM var ju ett strålande inslag för vår del.

Vi lämnade Kiruna under förmiddagen efter en förberedande frukost, vanlig frukost.
Vi hämtade ut kartan och hade självklart med oss egen kompass.
Signe gjorde snabbt klart att hon kommer att vinna, och jag kommer bli 1:a.
Vi tog alla kontrollera, 6 st från Fjälle till Angrybirds var motiven. Vi följde en snitslad bana för att hitta kontrollerna enklare. Såklart orienterade vi fel på 4:e kontrollen, jag hade då inte förstått att snitslarna tillhörde MiniBAMM, men vad gör väl det.
Signe la ifrån sig kompassen på en annan kontroll som jag fick springa tillbaka och hämta.
Glad i hågen gick hon i mål, bara hon och jag, hon vann och jag kom 1:a. Signe har inte riktigt förstått att kartan speglar verkligheten men hon älskar att studera dem. Hon tycker att två kan vinna om hon är nummer två. Visst är det underbart!?

Utflykt och äventyr

Jag frågade Signe om hon vill gå på utflykt och hon ville gärna gå på äventyr. Vi blev medbjudna med kusinerna och vänner till dem, 6 barn och 5 vuxna. Kring Kiruna finns så mycket vacker natur, inte bara fjällen utan också i skogslandskapet och kring älvarna, Rautasälven, Torneälven och Kalixälven. Det är faktiskt bara fantasin som sätter gränsen. Vårt äventyr gick till en grillplats längs leden upp mot Ädnavara. Annars en fin springrunda, ca: 15 km och bra med fallhöjd. Vi stannade vid grillplatsen och sjön, ca: 1,5 km gick barnen och Signe var vid gott mod hela vägen. Hon är faktiskt väldigt duktig på att gå och har bra balans vilket gjorde turen väldigt behaglig även för mig. Kaisa fick med sig en kompis och de sprang och lekte hela dagen.

Som treåring älskar Signe bara att vara, som igår på ett äventyr, hon behöver inte några leksaker för att underhålla sig själv. Hon leker med det som erbjuds och kring grillplatsen fanns mycket att upptäcka och blåbär att plocka.

För att underlätta för de minsta barnen hade jag med draglinor, elastiska linor som de vuxna eller större barn kan ha fäst på ryggsäcken. De mindre barnen kan då hålla i dem och få bra hjälp vid promenaden.

Signe har så fina kusiner och den lite större av dem, Siri, hade Signe på draglina en bra bit.

Favoritsysstelsättning

Signe tycker verkligen det är roligt och spännande att gå till lekparken. Har man planerat en tur till lekparken en dag så ser hon till att vi inte glömmer det. Det finns så många lekparker att välja på, de stora och de små. De stora med lekborgar, stora rutschkanor, nätgungor och gungbrädor. De små har kanske bara en sandlåda och en gunga. Signe vill helst gå till Järnvägsparkens lekpark, den tillhör kategorin stora lekparker.
När vi är på plats så väljer hon alltid att i princip bara gunga i babygungorna, om vi inte träffar några andra barn vi känner. Får man inte henne på andra tankar så vill hon gunga, säkert hur länge som helst och sällan lockar något annat. Hur gör man då som förälder, står man där och ger fart och väntar tills barnet själv blir nyfiken på de andra aktiviteterna? Eller lockar man och nästan tvingar barnet att testa något annat? Jag är den senare föräldern, jag ser till att vi åtminstone testar något annat än bara gungorna!

Mamma stor fart, ännu högre!

Fjällöpning

Att träna för att träna har jag svårt för, jag behöver ett mål för att motivera mig till träning. Detta gäller i första hand efter ett träningsuppehåll såsom graviditeter. Innan denna sommar har jag haft ett långt träningsuppehåll sedan april 2012. Tiden har fyllt med att vänta barn, vänta på Vilmer.
Så när jag ska "komma igång" så behöver jag ett mål, målet för sommaren är Kiruna Extreme Mountain Marathon. 25-35 km under två dagar. En utmaning jag tagit mig an tidigare och vet att jag tycker mycket om. Tävlingen går av stapelt om två veckor, spännande.

Idag har jag med en kompis varit upp till fjälls och sprungigt ett långpass, 3 h och omkring 1000 fallhöjdsmeter och 15 km. Ett vackert träningspass från Låkta station, in i Kärkevagge som avslutas med den blå Trollsjön - upp på Kärketjårro - springa längs Kärketjårros rygg och ned i Låktadalen för att ta sig tillbaka till Låkta station. Att träna med en duktigt hen är alltid motiverande!

Blåbärsplockning

Vår treåring är nyfiken och entusiastisk. Hon älskar när det händer saker, helst ska det göra det hela tiden annars ordnar hon det själv. Med ett oemotståndligt engagemang letar hon blåbär på Loussabackens sluttning. När man aldrig plockat blåbär förrut alternativt inte kommer ihåg föregående års blåbärsplockning vet man inte vilka volymer som "räknas". Vi fick ihop ungefär 1 dl blandad kompott, både blåbär men också lite kråkbär. Men vad gör väl det när man är lika nöjd för det, fin utsikt och gott fika!

Tre år

Tre år stor..? Signe är stor och lång, alltså inte liten något mer. Hon kan allt, åtminstone i sina egna ögon. Ser ingen begränsning i sin egen förmåga och det värsta som kan hända är att hon måste be om Mamma eller Pappas hand, det är inget konstigt med det, hon kan ändå själv. En utmaning som förälder är att behålla barnets tro på sig själv och sin förmåga. Att våga prova och våga misslyckas. Än så länge är det inte alls svårt, tron på sig själv är så självklar.

Tiden går...

Då: November 2011 Nu: Januari 2013 1,5 år har gått sedan senaste inlägget, mycket har hänt, förstås. Livet är fantastisk och smärtsamt på samma gång!